Franciskus av Assisi (1182-1226) lär ha betalat slaktare för att de inte skulle döda lammen. Han vädjade till människor att ställa ut mat till djuren vintertid för att de inte skulle svälta. Varje djur kunde han kalla han för broder eller syster. Gud är vår gemensamma förälder, menade han. Vi är alla syskon.
I Sankt Lars församling i Uppsala firades Franciskus lördagen den 7 oktober genom en djurvälsignelse. Hundar, katter, kaniner, möss och papegojor fyllde gården framför kyrkan. Prästen talade om vikten av att vi visar kärlek till djuren och gick sedan runt, stänkte vigvatten på djuren och välsignade dem.
Det berörde. Det var som att skåda femtio år fram i tiden, till en framtid när djuren förhoppningsvis har en annan ställning i kyrka och samhälle. När omsorg om djuren är en självklar del av vår kristna andlighet.
När Dorothy Day (1897-1980), som vigde sitt liv åt att tjäna New Yorks hemlösa, kallades för ett helgon protesterade hon. "Jag vill inte bli avfärdad så enkelt." Day pekar på något viktigt. Det är lätt att ' oskadliggöra helgon. "De är så speciella. De har inte med mitt liv att göra."
Den kringvandrande predikanten från Assisi löper samma risk: att vi älskar honom så mycket att vi inte låter oss bli utmanade av honom. Han riskerar att bli till ett objekt för vår beundran utan att själv få komma till tals.
Ställer han obekväma frågor? Är det möjligt att erkänna värphönorna som våra systrar och samtidigt låsa in dem i burar? Säger han något om det dagliga bruket att exploatera djuren genom att använda dem till föda?
Franciskus lovprisade den heliga lydnaden till Gud. Tack vare lydnaden tvingas vår egoism till underkastelse, "så att människan kan tjäna alla människor på jorden och inte bara människorna, utan också alla djur, tama och vilda".
Djuren ska tjäna oss, tänker vi. Det är skälet till att grisar spärras in i djurfabriker för att i förlängningen bli till exempelvis leverpastej och skinka. Vi har valt att vara djurens exploatörer. Vad skulle hända med samhället om fler kristna följde Franciskus och såg sig som djurens tjänare?
Klaus-Engell Nielsen, Uppsala