Den 2 september installerades Svenska kyrkans nya ärkebiskop Anders Wejryd i Uppsala domkyrka. Fjortonhundra gudstjänstbesökare deltog i den högtidliga gudstjänsten. Kungaparet var närvarande, liksom biskopar - uppklädda i färggranna skrudar - från hela världen.
Medverkade gjorde också en ko och en höna. De höll en banderoll med texten "Praktisera kärlek: Lev vegetariskt". Intill stod djurvänner vid ett bokbord och bjöd på vegetariska snittar.
Det var jag som var hönan. Om djuren var med vid Jesus födelse borde de väl också närvara när ärkebiskopen installerades?
Barnen var entusiastiska. De ville bli fotograferade med den snälla kon och den över två meter höga hönan. Bland de vuxna var reaktionerna delade.
Några skakade på huvudet. Andra var mer öppna. En svensk biskop hastade förbi: "Jag tycker om att äta fisk. Och jag äter också ägg. Ibland äter jag till och med kött. Men jag förstår er poäng."
Några dagar senare talade jag med en lärare på en kristen folkhögskolekurs. När han hörde talas om vår kristna djurrättsgrupp "Älska din nästa" utbrast han: "Vad suspekt! Har inte kyrkan traditionellt försvarat att djuren utnyttjas?"
Nog är den kristna kyrkans vittnesbörd blandat.
Där finns djurvännerna. Många medeltida helgonlegender skildrar hur helgon räddar djur från jägare. Sankt Godric, som levde i England på 1100-talet, vandrade omkring i skogarna för att släppa djur fria som fångats i snaror. Mystiker har solidariserat sig med djuren. Som Guds avbild bör människan vara fylld med gränslöst medlidande för alla levande varelser, hävdade sexhundratalsmystikern Isak Syriern. Sankta Gertrud den stora bad intensivt att Gud skulle lindra plågan för hungriga, törstiga och frusna djur.
Men där finns också den negativa traditionen: synen på djur som resurser till människans förfogande.
Med glädje väljer jag den djurpositiva traditionen och hoppas att fler i Svenska kyrkan, under Anders Wejryds ledning, ska upptäcka glädjen i att ömma för alla Guds varelser. Att leva vegetariskt är ett sätt att återspegla Guds kärlek till djuren.
Klaus Engell-Nielsen