älska din nästa

En diakon för djuren?

Bör djuren omfattas av kyrkans diakoni? Det är en fråga som jag har funderat över den senaste tiden. Jag förstår om det låter tokigt för vissa. Det är medmänniskor och "människors rätt" som det talas om i inledningsorden till löftena i vigningen. Naturligtvis är kyrkans uppdrag riktat mot människor! kanske någon tänker. Ja, det är det förstås i hög grad. Det är vi som har fått kallelsen att arbeta för Guds rike på jorden och vara förvaltare av resten av skapelsen. (Ett jobb som vi mestadels skött rätt uselt.) Men, om andra varelsers lidande drabbar en i hjärtegrunden, om man ser hur icke-mänskliga varelser utsätts för orättfärdig behandling utan att själva kunna göra något för att skydda sig - är det då konstigt om ens diakonsjäl känner sig manad att gripa in?

När jag var på en diakonvigning nyligen och biskopen läste löftena hörde jag något nytt i de ord som jag hört så många gånger förr. Vi ska "hjälpa dem som behöver vår tjänst och stå på de förtrycktas sida". Jag har sett djurens lidande. Jag har sett hur hönorna trängs i sina stålburar. Jag tyngs av den oerhörda omfattningen av deras utsatthet. Hur skulle jag kunna säga att djuren inte behöver min tjänst?

Att burhönor far illa är väl känt. Låt mig ta ett annat exempel för att ge en bild av hur djur kan ha det i Sverige; en griskulting som föds in i den svenska köttindustrin. Han har det rätt så bra under sin första månad, då han är tillsammans med sin mamma och sina syskon. Fast ljudnivån är förstås väldigt hög, med många fler suggor och kultingar i den stora byggnaden, och den viktiga kommunikationen mellan mamma och kultingar fungerar inte som den ska. Ja, och efter några dagar i livet blir han kastrerad utan bedövning, vilket naturligtvis är mycket plågsamt. I naturen hade han varit tillsammans med sin mamma i flera månader, fått mat och trygghet av henne, men i våra grisfabriker får han bara fyra veckor med henne. Sedan flyttas kullen till en ny box, och suggan ska förberedas för en ny omgång.

Miljön nu, och för resten av hans korta liv, består av en box med kalt betonggolv där en skopa spån slängs in per dag. Grisarnas ben ansträngs av det hårda underlaget. Det finns ingenting att göra. Måltiderna tar bara någon halvtimme per dygn. Om han hade fått leva utomhus hade han använt en stor del av dagen till att böka, söka mat och undersöka omgivningen. Nu får han inte något utlopp för sitt bökbehov. Eller för sitt nyfikna sinne. Grisar är som bekant minst lika intelligenta och sociala som hundar. Man kan ju tänka sig hur tio hundar instängda i en betongbox på tre gånger två meter skulle må, om de aldrig fick komma därifrån.

I takt med att vår gris växer får han det allt trängre. Den sjätte och sista månaden av hans liv - han är ännu inte könsmogen - är det svårt att röra sig inne i boxen. Några av grisarna tvingas leva i den del som är "toaletten", trots deras naturliga instinkt att uträtta sina behov en bit ifrån där de sover.

När han är ungefär sex månader gammal kommer lastbilen för att ta honom till slakteriet. Transporten och de sista timmarna av hans liv är fulla av stress.

Det var i stora drag livet för vår lilla gris. Vad betyder detta för oss? Vill vi bli berörda av en medvarelses liv, även om han inte är människa? Vi vet att vi delar den största delen av våra gener med andra däggdjur, att de kan uppleva smärta och frustration. I Första Moseboks andra kapitel används samma begrepp (nephesh chayah, "levande varelse" i Bibel 2000) för att beteckna både människor och djur. Den amerikanske kväkaren och slaverimotståndaren John Woolman skrev på 1700-talet i sin dagbok att de som lever i Guds kärlek "kommer att känna ansvar för att inte minska det livets behag för djuren som den store Skaparen har avsett för dem". Detta är inte platsen för att utveckla en hel teologi om djuren. Mitt syfte här är att fundera över om och hur vi som diakoner relaterar till de förtryckta individer som tillhör andra arter. För mig borde vi göra det på åtminstone tre sätt.

1. I förhållande till djuren själva. Det är tydligt för mig att grisen i exemplet här ovan lider. En diakon ska "uppsöka, hjälpa och stödja" dem som är i kroppslig (och själslig) nöd. Jag kan inte avfärda en varelses lidande för att han tillhör en annan art.
2. I förhållande till samhället vi lever i. Jag är som diakon kallad att vara ett barmhärtighetens tecken "i församling och samhälle". Vad uttrycker vi till det omgivande samhället om vi som diakoner och representanter för kyrkan inte bryr oss om förtrycket av lantbrukets djur? Vilken slags barmhärtighet är det? Vad säger det till de många ungdomar som engagerar sig för djuren?
3. I förhållande till Guds rike. Vi ska utöva vårt uppdrag så att Guds vilja blir förverkligad i världen. En del av vår kallelse är att "hjälpa människor att gestalta Guds kärlek", och så bidra till att gudsrikets verklighet sprids på jorden. Eftersom Guds kärlek omfattar djuren (se till exempel Salomos vishet 11:26: "Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande") så borde vi hjälpa människor att gestalta kärlek också gentemot grisar, kor, hönor och andra djur. Hur gör vi det?

Det är inte lätt att "låta tro, lära och liv bli ett", som vi uppmanades att sträva efter vid vår vigning. Jag vet att jag inte lyckas. Men jag är i alla fall säker på en sak: jag måste låta min övertygelse om att Guds omsorg inkluderar djuren få komma till uttryck i mitt liv. Jag vill gärna vara en diakon för djuren.

Annika Spalde
Diakon, medlem i Älska din nästa - en kristen djurrättsgrupp