I Texas vaknade jag. Sedan jag slutat gymnasiet reste jag dit för att jobba med fattiga. Då blev det tydligt för mig hur olika villkor människor lever under. Vissa växer upp under privilegierade omständigheter, som jag. Andra lever ur hand i mun, som de människor vi hjälpte med mat och hyra.
I Uppsala studerade jag några år senare. De var i mitten av nittiotalet. Jag hade blivit vänsteraktivist. Inte bara vistelsen i Texas utan också resor i Centralamerika hade fått mig att förstå att världen behöver förändras i grunden. Men att också djuren drabbas av orättvisor hade jag inte förstått. Om någon vid denna tid hade frågat mig varför jag åt kött skulle jag väl svarat "Det har ju folk gjort i alla tider." Och kanske tänkt "Hur kan man bry sig om kossor när människor svälter?" Idag hävdar jag att medlidandet bör sträcka sig också bortom gränserna för vår egen art.
På spårvagnen mellan Hammarkullen och Göteborg läser jag. I William Goldings roman Flugornas herre blir ett antal engelska skolpojkar strandsatta på en av människor obebodd ö. Deras till en början ordnade gemensamma liv urartar i våld och förtryck. I boken skildras pojkarnas spontana motvilja mot att döda öns vilda grisar. Men när man väl förmått sig att bruka våld mot djuren så sprider det sig.
Man börjar ta livet av människor. Den tjocka pojke som kallas Nasse är både till namn och kropp "grisaktig" och avlivas således. Att döda djuren är själva ur-våldet. Från dessa våldshandlingar går pojkarna vidare i den självdestruktiva brutalitet som till slut ödelägger hela ön. Jakten på grisarna blir modellen för jakt på misshagliga människor.
Genom att äta djuren vänjer vi oss vid våld. En dygd som medlidande trängs undan.
På nattduksbordet ligger ingen bok just nu, men väl en bunt med spanska glosor. De förflyttar mig till Guatemala, Mexiko, Texas - till de människor jag mött där. Att under sänglampans sken rabbla glosorna, för varje minut allt mer långsamt, drar mig obevekligt in i sömnen.